.

Självklart visste jag det när jag åkte hit, men det blev mer ensamt än vad jag trott. What ever. Jag blev lite känslig under vårt samtal och började nästan längta hem (herregud, jag har varit iväg i 1 vecka!!! Ska man skratta eller gråta?). Men efter vårt samtal slängde jag på mig bikinin och hoppades på en rolig stund vid poolen istället. Så jag satte mig i bilen och körde dit.

Vad tror ni händer när jag kommer fram? Jo, självklart är det stängt. Det var bara till att vända på hjulen och ratta hemåt. Eftersom de höll på att lägga ny asfalt på huvudgatan tänkte jag ta en genväg så jag kunde komma hem fortare. Halvvägs hemma är det massa skyltar som säger att vägen är stängd pga vägarbete. Fuck! tänker jag då. Jag hade fullt med bilar både bakom mig och på andra sidan så jag svänger av vid första bästa väg. Kör en bit och inser att jag är totalt vilse.

Det är här jag bryter ihop. Där sitter jag själv, utan solbränna, vilse i USA och har ingen att prata med. Jag hade varken telefon med mig eller ens numret till min familj.  

Nåväl, efter en stunds letade hittar jag en väg som jag känner igen och kommer hem. 

Jag brukar älska att vara själv och har ibland drömt om vilket underbart liv jag skulle kunna ha med mig själv. Göra precis det jag vill, när jag vill, hur jag vill... jag har ångrat mig!

Tacka vet jag sällskap!

Men tyck nu inte synd om mig eller tro att jag ligger här och gråter mig till söms. För det gör jag verkligen inte. Ikväll har bjöd Jane och Artie ut mig på mexikansk restaurang och vi har verkligen haft en toppenkväll. Berättar mer om det imorgon för nu ser jag att klocka är mycket.

Godnatt!